Trots vårt växande materiella överflöd verkar vi aldrig känna att vi har tillräckligt för att nöja oss. Vad händer om vårt till synes omättliga begär står i vägen för något långt viktigare: vår psykologiska utveckling?
I den kända grekiska myten får Kung Midas, genom ett ödets nyck, möjligheten att önska sig vad som helst av en tacksam främling. Han ber om att allt han vidrör ska bli till guld. Med förtjusning förgyller han diverse värdelösa föremål och blir bara rikare och rikare. Förtjusningen ersätts snart av förfäran, när han inser att han inte längre kan äta eller dricka: mat och dryck blir till ädel metall innan han hinner föra något alls till munnen. Berättelsen når sitt tragiska crescendo när hans dotter springer fram till honom och han, innan han kan hejda sig, med sin beröring förvandlar henne till en stum, gyllene staty.
Den här lilla historien avslöjar något olyckligt med människan: vi har så lätt för att vilja ha något helt annat än vad vi egentligen mår bra av. På grund av vår missriktade strävan förlorar vi ofta det som skänker verkligt värde till våra liv – som är något helt annat än guld och egendom.
Yttre kontra inre rikedom
Henry David Thoreau konstaterar i sin klassiker Walden att vi sällan reflekterar över vilket pris vi betalar för våra ägodelar, i form av den livstid som krävs för att först tillägna oss och sedan ta hand om dem. Resultatet blir att vi byter många år av våra liv för saker som i slutändan tycks äga oss mer än vad vi äger dem. Utöver denna nog så allvarliga situation lyfter han en mer subtil men desto större fara: risken att det materiella ställer sig i vägen för vår mänskliga utveckling. Att den yttre rikedomen blir ett oöverstigligt hinder för den inre.
Thoreau blickar tillbaka på de män och kvinnor som historiskt hyllats för sin visdom och karaktär, och noterar hur påfallande ofta de varit bland de fattigaste. Hur sällan det är aristokratin, kungligheterna eller köpmännen som blir ihågkomna som de bästa bland oss. En observation som kanske inte känns särskilt främmande för oss idag, eller? Makt korrumperar, lyder talesättet, och det gäller i förlängningen även den makt som kommer av medel, pengar och status. Det finns goda skäl att ta den varningen på allvar, och se det som en evig sanning som gäller oss alla. Som myten om Midas exemplifierar: i jakten på överflöd finns risken att något långt viktigare går förlorat – färden uppåt, mot högre nivåer av mänsklig utveckling.
Att klättra i behovshierarkin
Idén om en hierarki av behov kommer från 1900-talspsykologen Abraham Maslow, och är en av hans mest välkända koncept. Modellen, som är mer visionär och filosofisk än strikt vetenskaplig, menar att vi har grundläggande materiella behov vi behöver ha någorlunda stabilt tillfredsställda innan vi kan höja blicken och fokusera på annat. Så länge vi saknar mat, värme och skydd finns knappast energi över för att utveckla intima relationer, och utan social trygghet och kärlek lär vi inte kunna kliva vidare mot det självförverkligande som Maslow ansåg vara det högsta steget i människans utveckling.
Fram tills att vi har säkerställt livets nödvändigheter drivs vi av vad Maslow kallar för underskottsmotivation: en drivkraft som präglas av saknad, stress och psykologisk hunger. Något fattas oss, och vår tillvaro domineras av sökandet efter detta. Här är det lätt hänt att tro att bara vi får det objekt vi saknar, så kommer vi därefter vara evigt nöjda. Men som vi alla kunnat konstatera, inklusive Maslow: så fungerar det inte. Behov ersätts av nya behov; ny vilja tar den gamla viljans plats. Mycket vill ha mer. Slutdestinationen för motivation är inte neutralitet, utan ökad motivation, enligt Maslows modell.
Det här är dock inte något dåligt enligt honom, eftersom det inte är samma behov som uppstår, utan just nya, och potentiellt högre, sådana. För att använda Maslows språk efterföljs underskottsmotivationen av en tillväxtmotivation, en motivation till självförverkligande. Detta nya tillstånd präglas inte av obehag och konflikt, som underskottsmotivationen, utan av en njutningsfull spänning. När vi nått denna plats i livet finns utrymme för reflektion, autenticitet och genuin inre rikedom. De grundläggande materiella behoven är klart nödvändiga för att nå hit, men utgör endast ett inledande trappsteg på vägen.
Frågan är vad som händer med en människa eller ett helt samhälle som gör den här första fasen till själva slutmålet.
Rikare och hungrigare än någonsin
Vi lever i en tid av otroligt materiellt överflöd, de flesta av oss i väst rikare (i absoluta termer) än många av historiens kungar och kejsare. Vi har bilar, flygplan, vaccin och all världens mat i den lokala mataffären. Den samlade rikedomen (Gross World Product) i världen var mer eller mindre konstant fram till för ca två hundra år sedan, noterar Steven Pinker i sin bok Enlightenment Now. Sedan dess har den ökat hundrafalt. Vi sitter inte och försöker fördela samma tårta som alltid funnits, utan har fått flera hundra nya tårtor. Även de som fortfarande är fattiga i relativa termer har blivit markant rikare i absoluta mått.
Vi, särskilt vi som lever i det rika väst, bör således ha oerhört goda förutsättningar att stabilt tillfredsställa våra grundläggande behov och sedan gå vidare mot våra högre behov. Det tycks dock inte vara vad som sker, åtminstone inte i den grad man hade kunnat vänta. Istället, i takt med att vår möjliga levnadsstandard ökar, i takt med att fler och fler bekvämligheter marknadsförs till oss, tycks vårt materiella behov öka lika snabbt. Det vi kan ha, verkar vi också tro att vi behöver. Det alla andra har, vill vi också ha. Eller ännu hellre: lite mer.
På så vis lyckas många av oss inte lämna Maslows första trappsteg, eftersom trappsteget växer. Avståndet upp till nästa blir större och större, allt svårare att överbrygga. Härmed fastnar vi i ett tillstånd av kronisk underskottsmotivation, när den inledande fasen av psykologisk utveckling blir den permanenta. Viljan till tillväxt och självförverkligande får aldrig utrymme att blomma ut fullt eftersom vår energi fortfarande tas i anspråk av att tillfredsställa vad vi upplever som våra överlevnadsbehov – även om termen såklart är skrattretande när den används för att beskriva den lyx vi lever i.
Man does not live by bread alone, ska Jesus ha sagt. Att frossa på livets bröd, så som vi gör idag, räcker inte för oss. Åtminstone inte om det innebär att psyket och själen samtidigt svälter. Då lämnas vi psykologiskt och existentiellt undernärda, och det märker vi.
Modern psykologisk forskning ger överlag stöd åt den tesen. Tim Kasser, en ledande forskare på ämnet, fann i en stor sammanställning av studier ett betydelsefullt negativt samband mellan materialism – värderandet av pengar, makt och status – och psykologiskt välmående. Förklaringen som han föreslår är i linje med det som presenteras ovan: besattheten av det materiella gör att vi försummar andra, viktigare psykologiska behov.
Att förbereda sig för livet
Det materiella i sig är inte dåligt, men själva ansamlandet och ägandet tycks ha blivit ett självändamål, ett vi jagar intensivt och okritiskt, och som därmed tillåts konkurrera ut andra mål. Sociologen Hartmut Rosa gör observationen att det goda livet idag har blivit synonymt med att ha. Kanske, föreslår Rosa, för att världen numera är så komplex och så snabbt skiftande att vi fastnar i ett förberedelsestadie, ett optimerande av resurser och tillgångar inför att faktiskt sätta igång med att leva.
Rosa menar att vi har blivit som konstnärer besatta av att skaffa oss alla möjliga exklusiva penslar, färger och dukar innan vi känner oss redo att faktiskt börja skapa – själva poängen med konsten. Ägodelar och resurser är alltså per definition instrumentella – verktyg för att åstadkomma någonting annat. Något som är värt mer än alla fysiska ägodelar. Något ovärderligt.
Det högsta goda
Jag flyttade till skogarna för att kunna leva överlagt, för att endast befatta mig med livets innersta och sannaste beståndsdelar och se vad jag kunde lära därav, så att jag i min dödsstund skulle slippa att göra den upptäckten, att jag aldrig hade levat. (Skogsliv vid Walden, s. 166)
Vilka är dessa innersta och sannaste av livets beståndsdelar, som Thoreau gav upp så mycket bekvämlighet för att söka? Om makt och resurser endast är verktyg på vägen, vad är då det högsta goda?
Förslagen är många. Drygt två tusen år sedan argumenterade Aristoteles för Eudaimonia – ett sorts tillstånd av stabil psykisk lycka eller nöjdhet; att vara djupt tillfreds. Han ansåg att välmåendet förtjänar sin plats som det högsta goda just för att det inte har något instrumentellt värde. Det är något vi söker helt för dess egen skull.
Andra tänkare och traditioner har sina idéer. Maslows självförverkligande, buddhismens nirvana, stoicismens arete (excellens), Rosas resonans. Gemensamt för dem alla är att de i grunden är psykologiska, moraliska, spirituella. Strävan mot dem kräver inte mycket – inga stora villor, överdådiga segelbåtar eller välsorterade garderober – vilket Thoreau så krasst konstaterar. Snarare: enkel mat, enkla kläder. Tak över huvudet. Värme. Mycket mer än så, och man tyngs ner. Hålls kvar på behovshierarkins botten.
Och håller vi egentligen inte alla med om detta, om vi är ärliga med oss själva? Vad är det värt att sitta i sin dyra, fina lägenhet – ofrivilligt ensam? Att leva i extremt överflöd men utan sinnesro? Att ha oinskränkt makt men vara oförmögen att se sig själv i spegeln utan att skämmas?
Behärskat begär
Kontentan är inte att vi alla ska bli asketer. Vi lever i den fysiska världen, och är i viss mån beroende av våra saker. Både Thoreau och Maslow var realister i detta avseende. Självförverkligande kräver ett visst mått av materiellt välstånd, hävdade Maslow, och även Thoreau hade sin lilla stuga, sitt bönfält och sitt skrivmaterial.
Men, det är så lätt att börja vilja ha mer än så, och tro att det är vad som kommer göra en lycklig. Det är det inte.
Att då bli varse sin egen omåttlighet och omättlighet, och att för sig själv dra en skarp gräns – hit men inte längre – kan öppna upp för en annan form av motivation. Den som leder oss mot den andra sortens bröd vi inte heller kan leva utan. Mot kärlek, mod och frid – självförverkligande, i alla dess former. Mot att faktiskt få uppleva all den rikedom som finns inom, och mellan, människan – och slippa upptäcka att vi endast har levt ett Midasliv: gyllene men tomt.
Om du är intresserad av coachande samtal för att reflektera över vad självförverkligande innbär för dig är det bara att höra av dig på simon@simonebbestahl.com. Jag tar just nu emot nya coachingklienter!
Källor
Dittmar, H., Bond, R., Hurst, M., & Kasser, T. (2014). The relationship between materialism and personal well-being: A meta-analysis. Journal of Personality and Social Psychology, 107(5), 879–924. https://doi.org/10.1037/a0037409
Maslow, A. H. (1999). Toward a Psychology of Being (3:e uppl.). John Wiley & Sons Inc.
Pinker, S. (2018). Enlightenment now: The case for reason, science, humanism, and progress. Viking.
Rosa, H. (2019). Resonance (1:a uppl.). Polity Press.
Thoreau, H. D. (1990). Skogsliv vid Walden (F. G. Bengtsson, Övers.). Natur och Kultur. (Originalverk publicerad 1854)
