Största delen av vad mina grannar anse gott och lovvärt, anser jag i mitt inre vara dåligt (Thoreau, s. 64)

Vi lever i det mest materialistiska samhället någonsin. Sällan reflekterar vi över vad våra saker faktiskt har för pris – och vilken oerhörd frihet som finns tillgänglig, om vi blir beredda att frigöra oss från dem.

Hur mycket kostar ditt hus? Eller om du inte äger en egen bostad: den där resan du längtar till? Ägodelarna som fyller ditt hem?

Inte i pengar, utan i livstid?

Vi har lärt oss att börja ifrågasätta tidstjuvarna som slukar våra dagar – skärmen, inte minst. Med en genomsnittlig skärmtid på sex timmar om dagen kommer man i slutet av sitt liv ha ägnat ca 20 långa år framför skärmen, förutsatt att man blir runt 80. Det är någonting i oss som reagerar starkt på sådana siffror. En viss hälsosam panik gör sig hörd.

Än så länge tycks det dock främmande för oss att tänka på samma sätt om våra saker.

En författare som gör upp med förkärleken till det materiella är författaren Henry David Thoreau. Thoreau bodde två år i en liten, egenbyggd stuga i skogen, och fångade sin tillvaro och sina reflektioner i klassikern Walden. I början av detta projekt frågar han sig – och sina läsare – vad våra verkliga behov egentligen är. De oundgängliga, de kritiska. De vi behöver tillfredsställa inte bara för att överleva, utan för att faktiskt leva ett fullgott liv.

De är inte stora, inser Thoreau. Skydd, värme, enkla kläder, och några få föremål för ens dagliga aktiviteter – det räcker.

Priset vi betalar

Mycket mer än så riskerar att kosta, varnar han. Medlidsamt observerar han bönderna i trakten runt omkring, vars gårdar kräver konstant arbete för att över huvud taget gå runt. Gårdar de först slet i många år för att alls ha råd att köpa – och som de nu är hårt bundna till. På papperet är dessa människor långt mer välbärgade än Thoreau. Ändå säger de till honom: “Jag önskar att jag hade råd att leva som du”.

Han noterar att människor ofta verkar ägas av sina saker, snarare än tvärtom. Det gäller även i det lilla. Under en kort period hade han ett antal fina stenar i sin enkla stuga, i inredningssyfte. När han förskräckt upptäckte hur ofta de behövde dammas av slängde han genast ut dem. De var inte, ansåg han, värda den livstid de kostade att hålla i fint skick.

Thoreaus resonemang påminner mycket om berättelsen om den rika entreprenören som stöter på en stillsam fiskare. Företagaren uppmanar fiskaren att arbeta hårdare för att kunna rekrytera anställda, på sikt köpa fiskebåtar och så småningom en hel flotta, och bli så välbärgad att han kan göra vad han vill. Vad skulle jag göra då, frågar fiskaren? Tja, du skulle kunna sitta här och fiska i lugn och ro, svarar entreprenören.

Frihet att välja

Thoreaus kritik mot ägandet är minst lika giltigt idag. Trots en enorm förbättring av våra materiella livsvillkor fortsätter vi, märkligt nog, känna oss ungefär lika upptagna som alltid – om inte mer. Att nyfiket betrakta detta tillstånd och eventuellt välja att kliva ut ur det kräver (och kultiverar) ett stort mått av självförståelse. Om man med Kierkegaards term lyssnar innerligt på sig själv, vad får man för svar? Vad är det man faktiskt värderar, som man i nuläget väljer bort? Kanske inser man att man är beredd att offra viss bekvämlighet för att gå ner i arbetstid, och istället kunna ägna mer tid åt familjeliv eller att läsa böcker?

I detta väntar en berusande insikt: att man, du, har makten att uppfinna världen på nytt, om och om igen. Slutdestinationen behöver inte nödvändigtvis vara en enslig stuga i skogen, som i Thoreaus fall. Målet är istället friheten han upptäckte. Friheten som kommer av att förstå sig själv och sina behov, och därefter kunna konstruera sin egen tillvaro.

---

Vill du ha hjälp med att reflektera över vad du värderar, och forma ditt liv efter det? Jag tar just nu emot nya coachingklienter. Skicka ett mail till sebbestahl@gmail.com om du är nyfiken!