Ljus, mörker och individens ansvar

Att vara människa är att kontinuerligt skapa sig själv. Kanske är det också så att vi formar vår och andras verklighet med varje beslut vi fattar. Stämmer det har du, jag och alla enskilda individer en enorm makt – och ett lika stort ansvar.

Everything you do matters – Jordan B. Peterson

Apropå det högsta idealet för en människa, det stoikerna tänkte på som arete, mänsklig fulländning, ska Aristoteles ha sagt så här: “We are what we repeatedly do… therefore excellence is not an act, but a habit.”

En modern förespråkare för en liknande tanke är James Clear, författare till boken Atomic Habits, som skriver: “Every action you take is a vote for the person you wish to become”

Personlig utveckling, vår strävan efter att bli fullt mänskliga, är således något som sker i varje ögonblick: i varje tanke vi tänker och i varje beslut vi fattar. Och givet att vi skapar oss själva i varje ögonblick, skulle det vara så orimligt att hävda att vi i varje ögonblick också skapar världen? Att varje handling är en röst för den framtid vi önskar leva i?

Accepterar man detta sätt att tänka blir personlig utveckling något ofattbart stort. Något existentiellt.

Berättelsen som aldrig upphör att fascinera

Det är få teman, få konflikter, som fascinerar oss så mycket som kampen mellan ljus och mörker; mellan det onda och det goda. Det är vad vi i hög grad läser om och tittar på, när vi får välja fritt. Det är dynamiken som präglar flera av vår tids mest framgångsrika berättelser: Sagan om Ringen, Harry Potter, Star Wars – och många fler.

Kanske kommer sig vårt omåttliga intresse för denna konflikt av att vi faktiskt anar att det är vår konflikt. Vi är många som tänker så som barn, i alla fall. Med imaginärt svärd i hand är vi beredda att ge oss ut för att helhjärtat bekämpa mörkrets krafter. Denna kämpaglöd verkar dock falna och försvinna i takt med att vi växer upp. Byts ut mot måsten och vardaglig stress, och ett mer nyktert och “realistiskt” synsätt.

Kanske är detta dock ett fall där vi ser klarare som barn än som vuxna. Den här kampen är vår, bara på ett sätt som kan upplevas alltför abstrakt för att överblicka och få grepp om. Så låt oss undersöka det. Låt oss stirra ner i avgrunden.

Värderingarnas strid

Betänk vad du har gjort sedan du vaknade idag. Betänk vad du värderar med det liv du lever. Kanske din frihet, kärleken du delar med människorna runt dig, det sociala samförståndet som finns mellan dig och alla du möter. Allt som faktiskt fungerar.

Det finns relativt stort antal människor som, sedan de vaknade idag, inte har gjort annat än att ihärdigt arbeta för att skapa en rakt motsatt värld. Som, om de kunde, skulle rasera och ta ifrån dig allt det du värderar, och ersätta det med sin bild av en optimal samhällsordning. Kanske är det en fascistisk diktatur, kanske en islamistisk fundamentalism. Kanske helt enkelt en ohämmad materialistisk kapitalism, till vilket pris som helst.

Människor som med sina handlingar röstar för en framtid som bygger på, och präglas av, rädsla, girighet, våld, maktbegär. Hat.

Marcus Aurelius, den stoiska romerska kejsaren, skrev om detta redan för drygt två tusen år sedan. Han noterade att det finns människor som offrar allt till förmån för moraliskt skeva syften – ohämmad njutning, rikedom, ära – och är beredda arbeta dag och natt för att uppnå sina mål. Som uppvisar en imponerande arbetsmoral i sin rent själviska strävan. Han frågar sig därefter: “Is the service of the community of less worth in your eyes, and does it merit less devotion?“

Förtjänar inte det allt det du anser vara gott, vackert och värdefullt en lika stor ansträngning? Förtjänar inte de värderingar du håller högt – kanske ansvar, kanske medkänsla – lika motiverade förespråkare och försvarare?

Moralisk krigföring, moralisk rösträtt

William James, framstående amerikansk psykolog och filosof, kommer till liknande slutsatser i sin essä The Moral Equivalent of War: för att vi som art ska kunna lämna vår djupt inrotade och medfödda instinkt till krig behöver vi ett lika potent alternativ. Något som på ett motsvarande sätt tvingar oss att prioritera och ge upp allt av mindre värde till förmån för något mycket större än oss själva. Till att fokuserat, och med brådska och intensitet, bli det absolut bästa vi förmår bli.

Man kan välja att se det som sker i världen som en kontinuerlig moralisk krigföring – eller ett sorts röstande, för att använda en fredligare liknelse. Vilken framtid vill vi leva i? Vilka värderingar ska råda, vilka fri – och rättigheter ska vi ha tillgång till, hur ska vi behandla våra medmänniskor och vår natur?

Något ytterst viktigt att poängtera: man behöver – borde – inte se själva människorna, de som står för idéerna ovan, som sina fiender – de är, precis som vi själva, resultatet av sitt arv och sin miljö. Sina gener, sina föräldrars erfarenheter, sin uppfostran, sin kultur och sina socioekonomiska förutsättningar. De har blivit vilka de blivit på grund av den värld de föddes in i.

Likväl kan man välja att se de värderingar och idéer som driver dem som sina motståndare. Motståndare man har ett direkt ansvar att ta upp kampen med, om man är ärlig med vad det man uppskattar och bryr sig om betyder för en. Är du beredd att förlora denna värderingsstrid? Vad är du beredd att förlora?

Att ta existentiellt ansvar

Den existentiella stridens själva arena – slagfältet, eller valurnorna – finner vi här och nu, i de beslut vi fattar – eller låter bli att fatta – dagligen:

Har du ett svårt men viktigt samtal du behöver ha med någon som står dig nära? Eller motsatsen – sitter du inne med genuin uppskattning för någon, som du låtit bli att uttrycka?
Finns det en rädsla som fått sätta gränserna för ditt liv lite för länge?
Eller hur är det med den där viktiga vanan, den du vet att du mår bra av, men inte har gjort på länge?

Helt enkelt: vad vill du släppa taget om, och vad vill du kultivera och skapa mer av?

Varje dag är en flyktig möjlighet att eliminera ett visst lidande, och att göra tillvaron något bättre. En möjlighet som aldrig åtvervänder, en examination man aldrig får chans att komplettera. Gjort är gjort, och det gjorda lämnar spår.

Struntar du i detta – struntar du i att korrigera dina brister och uttrycka din kärlek, dina drömmar – blir världen, ytterst konkret, lite mörkare. Låter du bli att göra det goda du kan göra lämnar du ett tomrum. En avsaknad av positiv potential som gör att motsatsen till allt du håller kärt, motsatsen till dina djupaste värderingar och ideal, väger lite tyngre. Tar upp lite större utrymme. På så vis skiftar vågskålen, och världen förändras.

Och den här kampen mellan gott och ont sker inte nödvändigtvis, inte främst, mellan människor eller stater. Den sker inte med våld och hat. Den sker inom dig och mig, och i våra liv. Psykologiskt, moraliskt, i vardagen, i varje ögonblick: Vilken version av oss själva skapar vi? Vilken värld bidrar vi till, med våra tankar och handlingar? Gott eller ont?

Ljus eller mörker?

“The line separating good and evil passes not through states, nor between classes, nor between political parties either — but right through every human heart — and through all human hearts. This line shifts. Inside us, it oscillates with the years. And even within hearts overwhelmed by evil, one small bridgehead of good is retained”
– Aleksandr Solzhenitsyn, The Gulag Archipelago