Modern psykologi saknar en positiv vision för vad en människa kan bli. Bland diagnoser och diagnoskriterier, biomedicinska förklaringsmodeller och effektiva korttidsbehandlingar har vi tappat förståelsen för att det skulle finnas något mer än symptomfrihet som det yttersta målet. Den hälsa vi strävar efter har blivit synonym med en tillräcklig avsaknad av lidande för att kunna fungera i samhället. Idén om fortsatt psykologisk utveckling därutöver, idén om något större, något mer än enbart anpassning till samhälleliga krav, får inget eller mycket litet utrymme, vare sig populärkulturellt eller akademiskt.

Modern, västerländsk psykologi som fält begränsar sig därmed – och har nästan alltid begränsat sig – till enbart psykopatologi. Vi intresserar oss för hur och varför människor blir psykiskt sjuka, och hur vi hjälper dem – så snabbt vi kan – att bli icke-sjuka. Men i fältet finns ett gapande teoretiskt tomrum, som därmed också tar sig uttryck i hur psykologi lärs ut, talas om och praktiseras, i bred bemärkelse. Positiv psykologi finns, men utgör en mycket liten del av den totala forskningsvolymen, jämfört med det antal psykologiska studier som handlar om psykopatologi och behandling. Och inte heller den positiva psykologin tänker stort nog.

En värld utan utveckling

Som tidigare nämnt kan fysisk hälsa och fysisk utveckling användas här som en upplysande jämförelse. Den fysiska motsvarigheten till situationen beskriven ovan vore att föreställa sig att vi som art aldrig skulle ha kommit på konceptet “träning”; idén om att man med medveten ansträngning, över lång tid, kan bli snabbare, starkare, vigare, uthålligare, friskare, piggare – inte för att man redan är sjuk och behöver behandling, utan för att utveckling har ett enormt egenvärde. Detta vore en värld med enbart läkare och fysioterapeuter, utan personliga tränare, utan coacher; utan gymnaster, fotbollsspelare och maratonlöpare som kan agera förebilder, och som vi kan inspireras av; utan vare sig forskning på eller ett språk för att alls kunna tala om människans fysiska potential. Utan en riktning framåt, uppåt.

Där är vi inom psykologin idag. Vi har ett helt fält uppbyggt kring det mörkaste i människan, kring vår lägstanivå, och har därmed totalt försummat ljuset.

Att ta vidare där terapi slutar

Även terapi, psykologins försök att lyfta människor upp ur deras psykologiska lidande, lämnar individen halvvägs, vilket Abraham Maslow observerade för många år sedan:

I was interested to notice /…/ that successful therapy raised the patients average score in The Willoughby Maturity Scale from the twenty-fifth percentile to the fiftieth percentile. Who shall then lift him to the seventy-fifth percentile? Or the one hundreth? And are we not likely to need new principles and techniques to do this with? – Maslow (1999)

Som alternativ efterfrågade han något annat, en metodik som kunde ta vidare där terapi slutar. Han föreslog termen psychogogy:

… psychogogy takes up where therapy leaves off and tries to make not-sick people healthy – Maslow (1999)

Den moderna människan lever i turbulenta och utmanande tider, och vi behöver nu mening, riktning, och en positiv vision framåt, kanske mer än någonsin. Det kräver då, bland annat, att vi inom psykologin börjar ställa andra frågor än varför människor blir sjuka, och hur vi kan behandla dem. Istället måste vi också börja reflektera över vilka psykologiska höjder som är tillgängliga för oss. Vi vet – många av oss på ett personligt plan – hur mörk plats ens psyke kan bli. Men, hur ljus kan den platsen bli? Vi vet hur rädd en människa kan bli – rädd nog att inte längre våga lämna huset, se människor i ögonen eller tala fritt. Men, hur modig kan en människa bli? Vilka upplevelser av kärlek, av hopp, av skönhet och lycka finns att tillgå? Och hur fria, och vågade, och genuina och kreativa kan vi bli och vara som aktörer i världen?

Vilka, om några, är de övre gränserna för det mänskliga psyket? Vad skulle det innebära att bli och vara fullt mänsklig, snarare än bara mänsklig?

Vägen framåt

Låt oss tillsammans utforska hur det här kan se ut. Låt oss gemensamt drömma och måla upp en vision och staka ut en riktning; för oss själva, i våra egna liv, men också samhälleligt, kollektivt. Låt oss undersöka hur vi kan göra psykologisk utveckling till en del av vår populärkultur, av vår forskning och av våra institutioner och samhällssystem.

För, varför inte? Maslow hävdade att det primära syftet med ett samhälle, med kultur, är just att möjliggöra och underlätta självförverkligande: varje individs personliga möjlighet att få upptäcka sin yttersta potential, och bli det största hon kan bli.

Att världen blir bättre av att det finns gymnaster och elitidrottare, och av faktumet att vi alla vet att vi kan bli lite mer som dem om vi tränar, det är en sak. Det är en helt annan, och potentiellt oerhört mycket större sak, om vi inser att det på samma sätt går att utveckla sin psykologi – sitt mod, sitt välmående, sin kärlek – till motsvarande höjder.

Referenser

Maslow, A. H. (1999). Toward a Psychology of Being (3:e uppl.). John Wiley & Sons Inc.