“Everything around you that you call life was made up by people that were no smarter than you and you can change it, you can influence it, you can build your own things that other people can use.”
Steve Jobs
När man kommer hem till mig för första gången är främst två reaktioner väntade. Omedelbart, en kommentar på mitt väldigt röda kök (ofrivillig inredningsdetalj i min annars mycket trevliga studentlägenhet). Sen, efter att ha vågat sig lite längre in i lägenheten – “Eh, har du inga stolar? Sitter du på golvet?”
Ja, det gör jag. Men hur hamnade jag där? Och vad spelar det för roll? Svaren på dessa frågor är relevanta för alla som har funderat på vad man egentligen gör på den mystiska institution som kallas universitetet – men också livet i stort.
Det finns många skäl att läsa på universitetet. Att tillägna sig specifik yrkeskunskap, att utveckla en unik och intressant personlighet, att bli en mer kreativ och kompetent tänkare, är några. För mig är det oklart hur väl vi lyckas med något av detta. Låter det för hårt? Jag anser åtminstone att det finns alternativa vägar till den sortens kunskap, värda att ta på stort allvar.
Detta kommer från en person som tog inte bara ett sabbatsår, utan fyra. År som gav mig högst konkreta lärdomar att visa upp efteråt, varav golvsittande är en av de mer iögonfallande. Just det beslutet kan spåras till de månader då jag bodde på en liten ö i Thailand. Där upptäckte jag att en (av många) kulturella skillnader mot Sverige bestod i avsaknaden av vanliga bord på många restauranger. Istället: lågbord och sittdynor.
Jag minns att jag direkt fann detta djupt tilltalande. Däremot gav det inte omedelbart upphov till några djupare funderingar än “coolt, typ.” De väcktes inte förrän jag återvänt hem till Sverige och för första gången stod i begrepp att flytta hemifrån på riktigt. Med det kom den enorma friheten i att inreda helt själv, vilket plötsligt gjorde frågan om bord och stolar ytterst aktuell – och kontroversiell.
“Det är klart du ska ha stolar!”, löd ett antal bestämda röster, både inre och yttre, varav de främsta (överraskande nog – eller inte) var mina föräldrars.
“Okej, men varför är det så klart?”, bet jag tillbaka. Jag var säker på att mitt ifrågasättande i det här fallet hade mer substans än endast ungdomlig upprorsanda. Frågan gnagde i mig, och med metodisk nyfikenhet började jag, så att säga, uppfinna stolen på nytt. Varför sitter vi på stolar? Vad baserades detta kollektiva beslut på, ursprungligen? Utgick designen, produktionen och införandet från en heltäckande analys av vad som skulle innebära det bästa för människan – eller var motiven långt mer godtyckliga än så?
Jag grävde djupare, och argumenten för golvsittande ansamlades. Det skulle innebära långt mer vardagsmotion, benstyrka och rörlighet. (Jag räknade ut att jag skulle resa mig upp och ner från golvet upp mot hundra gånger om dagen.) Likaså skulle golvsittande möjliggöra en betydligt större variation av sittpositioner. Jag observerade också i min närhet ett betydande antal vuxna (varav en märkligt stor andel bestod av medelålders ingenjörspappor) med stora svårigheter att ens ta sig ner till och upp från golvet. De hade sakta men säkert förlorat tillgången till en stor del av sin rörelsesfär – hela världen under stolshöjd var inte längre tillgänglig för dem.
Jag var övertygad. Slutligen, till min omgivnings stora förtret och förvirring, gick flyttlasset till min nya lägenhet: helt utan stolar, med endast en bordsskiva avsedd att pallas upp på gamla böcker. Jag hade vunnit en seger, som jag inte insåg vidden av direkt. Det faktum att golvet vunnit över stolarna, och att jag fått en unik inredning, var trots allt inte det viktiga. Det viktiga var att jag hade börjat tänka, och ifrågasätta.
Som Steve Jobs antyder i det inledande citatet är världen runt omkring oss till stor del skapad av andra människor, med olika agendor, varierande grad av kunskap och stundtals oklar kompetens. Det luriga är att vi ser den här världen som så självklar att vi knappt lägger märke till den, och än mindre funderar på hur vi kan och vill förändra den. Förmodligen har du aldrig ens övervägt att inte sitta på stolar. Vad finns det mer som du inte har övervägt? Vilken värld lever du i, vilken värld har du ärvt, och hur många aspekter av den bygger på godtycke och sedan länge döda människors skeva agendor?
Jag säger – ifrågasätt! Det kommer garanterat göra ditt liv mer spännande. Och om du för att göra detta behöver (minst) ett halvårs paus från fyrkantiga universitetsstudier och istället vistas på en ö i Thailand må väl det vara hänt…
Ett mer konkret och kanske mer lättillgängligt alternativ till att söka visdom i Asien är att anlita en coach, som systematiskt, nyfiket och välvilligt kan utmana ditt sätt att se på världen, och hjälpa dig att ifrågasätta sådant som verkar självklart. Boka ditt första samtal nedan.
