En existentiell sommar
Långsamma regniga dagar i sommarstugan utan uppkoppling. Skymningar som tycks pågå i det oändliga. Ljumma kvällar under en natthimmel som nästan känns levande.
Det är något med svensk sommar som inte kan beskrivas som annat än magiskt.
Vår natur visar sig i all sin storslagenhet, och vi har både lust och möjlighet att njuta av den, på ett annat sätt än under resten av året. Folk går på semester, skolorna stänger ner. Vardagens rytm bryts och det uppstår en paus, ett tomrum. En chans för vila och umgänge, glass och okomplicerat strandhäng.
Ovälkomna besökare
Men tomrummet innebär också att det existentiella kan smita in, likt No-Face i Studio Ghibli-filmen Spirited Away. En dörr lämnas öppen, glöms bort, och något tyst och skrämmande gör intrång. Tankar.
Tänk på tiden som går, tiden som en dag tar slut. Tänk på allting som inte blev. Tänk på allt som ännu skulle kunna bli! Om jag bara vågar. Om jag bara…
Vad gör jag med mitt liv, egentligen?
Man kan bli mörkrädd för mindre, än för dessa påminnelser om det oerhörda med att finnas till. Sådant som vardagen vanligtvis skyddar oss ifrån, med sina eviga att göra-listor och välbekanta rutiner.
Det är ärligt talat förståeligt att vi helst skjuter funderingar likt dessa ifrån oss när de kommer och knackar på. För stora, för överväldigande. Särskilt när de överrumplar oss efter toabesöket klockan tre på natten och vi ligger hjälplösa, ensamma, i mörkret.
Låt gå att det där och då inte är det rätta tillfället att göra upp med sin egen dödlighet och sina livsval. Men kanske går det att bjuda in tankarna igen, under mer ordnade former, på dagtid? Med solljus, fågelkvitter och en kopp te som stärkande sällskap och stöd?
För det är möjligt att dessa hotfulla röster har något oerhört viktigt att säga. Kanske handlar dessa tankar inte egentligen om döden, utan om någonting i oss som verkligen vill leva. Till fullo.
Den mänskliga paradoxen
Risken, om vi inte lyssnar, är att vi lever på ett sådant sätt att vi i slutändan inser att vi förlorat allt. Dalai Lama sätter fingret på denna tragiska tendens att få vissa fundamentala saker om bakfoten:
“Man! Because he sacrifices his health in order to make money. Then he sacrifices money to recuperate his health. And then he is so anxious about the future that he does not enjoy the present; the result being that he does not live in the present or the future; he lives as if he is never going to die, and then dies having never really lived.” (min kursivering)
Memento mori, säger stoikerna. Minns att du är dödlig. Och de är inte ensamma om att uppmana oss att reflektera över vår egen dödlighet. Syftet med sådana reflektioner är inte att betunga eller förmörka, utan att ge kraft och brådska till frågor som dessa: vad är egentligen det viktiga i mitt liv, till skillnad från allt sådant jag bara lurats tro är viktigt?
Karaktär och värderingar är ytterligare två saker stoikerna predikade om. Det enda de ansåg att vi egentligen har kontroll över, och således det enda vi egentligen borde bry oss om. Vem är du, vem vill du vara, och vad står du för? Syns det på din tillvaro?
Att bjuda in till den här typen av rannsakan kan få omvälvande konsekvenser. Kanske inser du att sättet du lever på, och sättet du försvarar din egen livsstil för dig själv, inte duger – helt enligt din egen, inre standard. Kanske finns det delar av dig själv du måste låta dö nu, för att du själv så småningom ska kunna göra det utan ånger.
Kanske kan årets sommar vara en då du lägger undan mobil och måste:n, åtminstone för en stund, och låter existensen komma riktigt nära. Obekvämt nära.
Vem vet vad ett sådant möte kan medföra? Kanske gör det all skillnad i världen.
Om du kommer fram till att du faktiskt vill åstadkomma förändring i ditt liv, men känner dig osäker på var du ska börja eller hur du ska ta dig an det, kan coaching vara en väg framåt.
Är du intresserad eller har frågor, skicka ett mail på sebbestahl@gmail.com
