Är det viktigare att leva än att göra det rätta?

Definierande ögonblick

Vissa ögonblick definierar en, för evigt. Stunder då vi på ett ödesmättat och kanske slutgiltigt sätt tvingas svara på vilken sorts människa vi är, egentligen. Om vi har ryggrad eller inte.

För de flesta av oss kommer det dock sannolikt aldrig att ställas på sin spets, på ett sådant sätt. Det kommer förmodligen aldrig komma nazister och knacka på din dörr för att fråga om du gömmer judar i källaren. Troligtvis kommer du aldrig passera ett brinnande hus med ett litet barn i, som behöver räddas. Du kommer inte stå öga mot öga med hundratals ton pansarvagn, och behöva avgöra om du ska vara så galen att du vägrar flytta på dig.

Att detta inte lär hända gör det både lättare och svårare för oss. Eftersom vi troligen inte kommer få chansen att plötsligt och övertygande utföra ett moraliskt stordåd, så heroiskt att vi kan känna oss stolta för resten av våra liv, besparas vi de enorma risker det innebär. Samtidigt försvinner därmed också möjligheten för oss att bevisa vilka vi är, och göra en konkret skillnad i rätt riktning, när så mycket verkar gå fel runt omkring oss.

Nej, striden kommer med största sannolikhet inte att komma till oss – och om den faktiskt gjorde det skulle vi nog inte vara moraliskt förberedda, ändå. Istället kommer vi själva att behöva ta striden långt innan allt ställs på sin spets. Att leva etiskt går nämligen inte att göra avvaktande, passivt. Det är en uppsökande verksamhet, proaktiv och stundtals kontroversiell – och ett sådant liv ställer stora krav på dig. Kanske kommer det till och med, om du tar det på fullt allvar, kräva att du är beredd att offra allt.

Att svara an på krig

Det var mycket som förändrades den 24 februari 2022. Kanske i högre grad för oss utanför Ukrainas gränser än för dem innanför. Ukraina var redan i krig sedan 2014, och hade haft tid att förbereda sig på en eskalering. Det var inget naivt land som blev invaderat den dagen. Naiviteten stod resten av Europa, inklusive Sverige, för.

För mig, och säkerligen många andra, kom det som en chock att det faktiskt kunde bli krig, i modern tid och inte långt härifrån. Att den eviga freden därmed upphörde är ett faktum vi allt sedan dess varit tvungna att förhålla oss till, som samhälle och som individer. Vem är du när kriget kommer, eller när kriget åtminstone hotar att komma? Hur reagerar du psykologiskt, och hur låter du det vägleda dina handlingar?

Som med allt annat valde jag att söka mina svar på dessa frågor i filosofin, och mer specifikt stoicismen. Denna så praktiska filosofi är radikal på många sätt, men kanske framförallt vad gäller hur den betraktar allt det som är utanför vår kontroll. Vi borde, enligt stoikerna, lära oss att vara fullständigt likgiltiga inför allt sådant vi inte förmår påverka, och istället kanalisera all vår energi till det moraliskt riktiga, det rätta att göra här och nu. Den positiva effekt en sådan attityd kan få på ett neurotiskt psyke är svår att överdriva, när man begrundar hur mycket vi oroar oss över sådant vi inte kan påverka (och samtidigt försummar de faktorer vi faktiskt har inflytande över).

Kriget i Ukraina motiverade mig därför att ställa frågan: istället för passiv oro, finns det något konkret jag kan göra? Kan jag låta detta fruktansvärda resultera i att jag växer, snarare än krymper, som människa? Kan jag ta en roll och utvecklas till en människa som denna nya världsordning har behov av?

Dessa funderingar resulterade i att jag i våras skickade in en ansökan om att få gå en militär grundutbildning för frivilliga, för att därefter kunna gå med i Hemvärnet. Utåt sett var det ett odramatiskt ögonblick. Ett enkelt knapptryck, en webbsida som tackade mig för min ansökan. Handlingen fick dock ett kraftigt psykologiskt efterskalv, och under lång tid efteråt gick jag med stora frågor i bakhuvudet. Varför kände jag så starkt att detta krävdes av mig? Och var jag verkligen beredd på vart det, om allt ville sig riktigt illa, kunde föra mig: till en skyttegrav, med vapen i hand? Med allvarlig risk för mitt eget liv?

När svaret väl kom, kom det med kraft. Det var under ett telefonsamtal med min flickvän som det gick upp för mig, med kristallklar tydlighet, att det finns sådant jag håller så högt att jag är beredd att offra allt, inklusive mitt eget liv, för att det ska få fortsätta finnas. Detta var inte främst en teoretisk insikt, utan en rent fysisk. Min kropp, mitt nervsystem, drabbades i samma stund av en ordlös chock över att jag var redo att frivilligt riskera dess fortsatta existens. Jag känner mig inte som samma person efter denna stund. Det finns ett klart före och ett efter.

Det rätta, men till vilket pris?

Även denna inre process relaterar till den stoiska filosofin. Med sin karaktäristiska kompromisslöshet argumenterar stoikerna för att ingenting är viktigare än att leva i enlighet med det högsta goda; i linje med dygder såsom mod, rättvisa, disciplin och visdom. Allt som står i vägen för dessa dygder, till exempel rädsla, är endast psykologiska skavanker som man som individ har ett ansvar att korrigera. Det gäller vardagsnära rädsla, den som begränsar och hämmar oss i våra dagliga liv. Det gäller också den yttersta rädslan, den existentiella. Rädslan för att sluta finnas till. Om den hotar att hindra dig från att göra det rätta, vilket den mycket väl kan göra, är det ditt ansvar att utmana den. För att kunna, våga, göra det rätta.

Alla håller förstås inte med om att det över huvud taget är det rätta att riskera sitt liv för att försvara Sverige. Fredrik Strage är en sådan skeptiker, och han skrev så här i DN, i mars 2022:

Ursäkta min brist på patriotism men att offra sitt liv för Sverige är inte mer begåvat än att offra sitt liv för, säg, Luxemburg eller Australien eller något annat meningslöst ställe.

Det är ironiskt att dessa ord publiceras i en oberoende dagstidning, i ett land med tryck- och yttrandefrihet. Att vi har dessa rättigheter – och många fler – är en oerhört meningsfull skillnad gentemot exempelvis Ryssland. Det är värt att försvara. Även i Australien, eller Luxemburg. Och i slutändan handlar det givetvis inte om begåvning. Det handlar om kärlek. Om att älska något så vansinnigt högt att man, vid behov, är villig att utsätta sig själv för stora risker för att det ska få finnas kvar. Och det är på intet vis löjligt, skamligt eller obegåvat att älska “nationalstaten” Sverige, och allt vad den representerar, om alternativet är diktatur, censur och förtryck.

Hos vissa är den här övertygelsen så oerhört stark att de drivs till det yttersta. Jon Forsling berättar i sin bok “Stupad” om den unge svenske officeren Edvard Selander Patrignani, som kort efter krigsutbrottet 2022 valde att lämna sitt ordnade liv i Sverige för att personligen, på plats, bidra till försvaret av Ukraina. Några månader senare dödades han av ryska styrkor vid fronten, som första svensk att stupa i detta främmande land. Var det en obegåvad handling, i försvar av något meningslöst ställe?

Jag tycker inte det, stoikerna skulle sannolikt inte tycka det, och Edvard tyckte inte det. Med en idealism och ett moraliskt mod vi alla borde avundas uttrycker han, såsom han porträtteras i boken, följande tanke:

En människas liv är ändligt, och det finns saker som är värda att offra sig för.