Under nästan hela min tonårstid var datorspelen ständigt närvarande. Jag var aldrig så besatt att spelandet var det enda jag gjorde – jag läste mycket, jag tränade, jag umgicks med vänner. Många av dygnets timmar satt jag dock klistrad framför datorn, mer eller mindre varje dag. Där fanns gemenskap och identitet. Där fanns något jag var bra på, och det märktes – samtidigt som det var otroligt tydligt hur jag kunde utvecklas. Där fanns helt enkelt allt som inte fanns i livet generellt. Det var stimulerande, okomplicerat – och vansinnigt beroendeframkallande.
Länge var det enbart roligt. Jag har många fina minnen från spelandet. Så småningom började det dock skava, tills det en dag gjorde ont på ett sätt och med en intensitet som inte gick att ignorera. Det var en smärta bestående av enorma mängder ånger och ångest. Ånger, för allt jag redan missat på grund av tiden jag spenderat framför datorn. Ångest som en sorts ånger i realtid – jag visste att jag egentligen inte ville spela mer, att det fanns så mycket annat jag önskade få gjort, uppleva och skapa. Ändå hamnade jag där, väl medveten om att jag senare skulle komma att ångra det.
Ett tag hade jag en post it-lapp vid datorn med orden “This is where dreams go to die”. Dramatiskt, men det var precis så det kändes. Som att detta var platsen där min potential oåterkalleligt och permanent försvann.
När jag väl slutade på riktigt, efter minst ett års aktivt försök, kändes det som att slita hjärtat ur kroppen. Jag raderade mina konton, gav bort alla mina spel och tog farväl av de jag spelat med nästan dagligen i många år. Det var det svåraste jag någonsin gjort, och förmodligen bland det viktigaste. I samband med det beslutet lade jag grunden för den jag är idag, en person jag känner att jag verkligen kan vara stolt över.
Det var däremot inte en entydigt positiv seger, åtminstone inte till en början. När jag slutade uppstod ett enormt tomrum. Dels i tid: plötsligt hade jag 20-40 extra timmar i veckan, som jag behövde fylla med något annat. Dels känslomässigt: min främsta källa till positiva känslor och min främsta verklighetsflykt var plötsligt borta. Detta var luckor jag inte lyckades fylla med något konstruktivt på en gång. Visst ska det sägas att mycket positivt tillkom. Jag började meditera, jag tränade mer, jag började skriva på större allvar. Jag tog mod till mig och slutade vara olyckligt kär på avstånd.
Trots de många vinsterna började majoriteten av tiden jag tidigare lagt på datorspel nu uppslukas av Youtube och streamingplattformen Twitch. Jag gick från att själv spela till att sitta och se på när andra spelade. Detta såg jag visserligen som en seger, “a lesser evil”, men det var definitivt inte vad jag hade sett framför mig när jag slutade.
Vad jag nu upptäckte var att även om dessa medier inte alls gav samma kick som datorspelen och således i sig själva inte var lika beroendeframkallande, visade de sig vara en nästan större utmaning. För medan datorspel innebär något man engagerar sig i på en viss plats med viss utrustning och således går att permanent eliminera, är ju internet överallt. Det går inte att “sluta med” internet, på samma sätt som det gick att sluta spela.
Vilket gjorde att jag kunde fastna överallt och närsomhelst, bara rätt kombination av trigger och sårbarhet fanns där.
Att lära mig att hantera, begränsa och vinna över de krafter i och utanför mig själv som bara vill att jag ska bli sittande framför skärmen och allt som finns där har tagit tid. Många år, faktiskt. Nu, vid 26 års ålder, känner jag mig nästan framme. Efter mycket experimenterande och generell personlig utveckling har jag lärt mig de specifika strategier, vanor och färdigheter som gör att jag kan känna att jag har full kontroll över internet, snarare än tvärtom.
Och här är det på sin plats med ett viktigt förtydligande: Jag är inte i princip mot datorspel, inte i princip mot sociala medier och verkligen inte i princip mot internet. Alla som upplever sig ha en helt hälsosam relation till alla eller någon av dessa vill jag gratulera. Jag tror dock att många kan känna igen sig i åtminstone delar av min berättelse, även om deras och ert problem är mindre än det jag upplevde (min egen hjärna verkar av någon mystisk anledning vara särskilt känslig för mycket av det som internet erbjuder). Hur man som individ vill förhålla sig till internet och sociala medier är dock något alla behöver ta ställning till. De har blivit ofrånkomliga inslag i våra liv.
Jag tror också att detta är en ödesfråga för vårt samhälle. Algoritmer, ekokammare, filterbubblor; hat och hot; ökande polarisering. Tyvärr tror jag inte att det är överdrivet att säga att vårt förhållningssätt till dessa teknologier kan spela en existentiell roll för vårt demokratiska samhälle.
Mitt mål är därför att vara den person och skapa den resurs jag själv hade behövt som tonåring. Som kan säga, jag ser att du kämpar med det här. Det är inte konstigt. Det investeras miljarder dollar på att lista ut hur du ska fastna här snarare än engagera dig i ditt liv. Här är verktygen och teknikerna som gör att du kan vinna den kampen.
Jag tror att det är viktigt att vi lär oss detta, nu. Som individer, och som samhälle. För den tekniska utvecklingen rusar, och det här kommer bara att bli värre. Det kommer bara att bli svårare. Och då behöver vi som individer och som samhälle vara redo.
Annars befarar jag att många kommer se upp från sina skärmar en dag i framtiden och fråga sig – vad hände med mina drömmar?
Som sagt önskar jag erbjuda den coaching och den hjälp jag själv hade behövt få, för att vinna tillbaka min tid och uppmärksamhet från skärmarna. För det går. Man behöver bara veta hur, och det är något vi kan utforska tillsammans. Du anmäler med lätthet intresse eller bokar tid för ditt första samtal här nedan.
